Crappy day!

Dom som känner mig mycket, lite och knappast alls får nog en tro på att jag är en person med stark självkänsla, hård hud och positiv attityd.

Och det stämmer säkert också.

MEN

under den där skölden som är som bräckligt glas finns en annan människa som ibland funderar på vad meningen med livet är. Varför kämpar man på hela tiden? Varför? Vad får man för det?

För nu ganska många år sedan 2002-2003 fick jag en rejäl och djup depresion. Låg aldrig inne på psyk men fick samtalsterapi och medicin. Då fanns det tillfällen som jag verkligen lekte med livet. Jag hade inte bälte på mig när jag körde bil, körde alldeles för fort och hoppades nästan att någon annan skulle komma mot mig och köra på mig. Själv hade jag någon spärr som gjorde att jag själv inte körde in i vägg.

Men jag har överlevt och stundtals så har livet varit bättre än någonsin. Skild, bra jobb, trivsamt boende.

Men...........

Så kommer bakslagstillfällen. Dom dyker upp lite då och då. Funderingarna över om det ska vara så här jävligt kommer tillbaka.

Jag känner inte att jag räcker till. jag får inte någon uppskattning för det jag gör, hur jag än gör känns det som om det är helt fel. Gör jag si så är det inte bra, gör jag så är inte det heller bra.

Och det är privat som det är så här.

Jobbat har jag alltid gjort även när jag var som värst deprimerad. Och jag satte där upp den där fasaden som jag är så bra på. Ingen anande där hur pass sjuk jag var. Mellan 8-16:30 kunde jag fungera sen kom jag hem och tappade allt. Kunde sitta och bara stirra eller ligga i sängen och gråta.

Så långt har det inte gått nu och lär nog inte göra det heller. Jag äter ju min medicin fortfarande och det där med att trappa ner och plocka bort finns nog inte på kartan just nu i alla fall. Det är min trygghet.

Vad är det då som gör att jag mår som jag gör. Konflikt med dottern var utlösande faktorn igår.
Vissa dagar då klarar man den där konflikten, vissa dagar gör jag det inte. Igår var en sån.

Och det är såna stunder jag känner hur jädrans ensam jag är egentligen. Att dottern igår var på sitt solskenshumör (ironi) har sina förklaringar - jag vet. Mens är på G, styvmamma på sjukhus och en pappa som är där varje dag och själv mår uruselt och är lite i chock. Och en mamma som mig som tjatar och har mig.

Jag tänkte på om det skulle vara jag som låg där på sjukhuset med en hjärnblödning. Vem skulle sitta hos mig varje dag och oroa sig? Vem skulle ta hand om mitt hem åt mig då jag själv inte kunde göra det? Och svaret är hemskt - jag vet inte någon.

Mina närmaste kära och nära bor inte här där jag bor. Jag har bara barnen här och det är därför jag bor kvar. Och igår fanns tanken att jag bara väntar på att dom ska bli stora och flytta hemifrån - då skulle jag också flytta. Antingen så ska jag flytta hem eller så flyr jag till en helt okänd plats.

När jag för 20 år sedan träffade mannen som kom att bli min make och mina barns far fast ju inte någon tvekan från min sida att lämna min familj, vänner och den stad som jag så väl kände till.

Och under de år som jag bott har jag väl skaffat några vänner men inga som jag känner är så där riktigt riktigt nära. Makens vänner hade själva inte skaffat sig några tjejer och flyttade sedan iväg själva så där fanns inget att bygga på.

När barnen föddes så träffade man andra mammor i sandlådan och sedan även i skolan. Det är härifrån jag har några vänner kvar som jag umgås med.

Sen jobbade jag aldrig på något ställe utan var inhyrd och hade många olika arbetsplatser så man byggde inte upp något kompiskrets där heller. Maken jobbade natt och vi umgicks inte med några av hans arbetskamrater.

När vi väl var i en situation där vi började skaffa ett stort umgänge träffade han en annan i detta umgänge och skilsmässan var ett faktum och för mig fanns det inte något som för allt i världen skulle kunna få mig att fortsätta umgås i dessa kretsar - det vore att strö salt i såren.

Sen var det en del som försvann i och med skilsmässan också - man var inte duglig längre som ensamstående på parmiddagar. Men såna vänner var inga vänner!

Sen hade jag en vännina som jag umgicks mycket med och som stöttade mig mycket under min svåra tid i början på skilsmässan. Hon var själv ensamstående sen länge och längtade så mycket efter kärlek och letade och så hittade hon en person som jag inte kan förlika mig med. Jag kan inte leva det liv hon valt med festande och alkohol varje helg och även vardagar. Mannen hon valde är alkoholist dricker mycket, hon har också börjat med det och vi pratade mycket om det i början och jag sa som jag tyckte - att det är självdestruktivt. Det var så mycket problem men hon sopade dom under mattan och vi slutade umgås.

Vi kommer lite från samma typ av bakgrund, uppvuxna med alkoholproblem i familj och jag vet när hon en gång sa att hon inte skulle vilja att hennes barn fick uppleva det hon gjorde. Samma här så jag då och så gör hon samma sak själv mot barnen som till sist valde att inte bo hos henne.

En parantes var detta!

Kontentan är ju att jag sitter i min självömkan och tycker så oerhört synd om mig själv tillfällesvis.

Jag tycker jag borde få en chans till att vara riktigt lycklig.

Uppvuxen med en alkoholiserad mamma som jag idag har brutit helt med, ensam långt ifrån mina övriga nära och kära, ständigt kämpande med ekonomin som ensamstående, barn som är bortskämda och lata och som inte förstår att uppskatta det man hela tiden gör. Man öser ur den redan tomma plånboken men inte ens damsuga kan dom göra.

Ibland blir jag tokig!

Jag har alltid tjatat på mina barn om att dom ska hjälpa till hemma, efter skilsmässan har vi så otroligt många gånger diskuterat att vi måste hjälpas åt. Det är jobbigt att dra hela lasset själv osv osv osv.

Men inget händer. Jo nu är jag orättvis. Sonen är den som är mest hjälpsam, han är även den som kramar om mig och ger mig den där blicken som säger att jag förstår att det är jobbigt.

Tänk om jag någon gång kunde få det från dottern. Ett förlåt mamma nu var jag dum, jag är tacksam för allt du gör för mig och jag vet att du gör det för min skull.

Men det händer inte.

Igår så brakade det loss så jag kände att jag fixar inte detta längre. Åk hem till din pappa sa jag och be honom hjälpa dig med allt dom jag nu gör. Det ska tvättas, packas, handlas, bakas och fixa inför en resa. Jag ringer och lånar adapters, fixar allt annat och så får jag bara otack tillbaka känns det som.

Det var en dag med irritation från hennes sida redan på morgonen då jag ringde och sa att jag har nu lånat en adapter hos farmor - du kan väl hämta den under dagen! Men åhh blev svaret med modifikation 10 resor värre. Och så var diskussionen igång. Sen åkte vi och handlade inför ett bak av pizzabullar, båda var hungriga så vi köpte färdiggrillad kyckling, baguette och sallad.

Är jag då alldeles fel ute när jag tycker att hon kunde duka, hjälpa till så vi fick börjat? Det tyckte hon och det hela slutade med att min matlust försvann. Och kom aldrig mer tillbaka den kvällen.

Jag bakade dessa bullar i min ensamhet och vi pratade inte mer den kvällen. Jag visste inte om hon skulle sova hos mig eller åka hem till pappan. Men jag orkade inte bry mig eller prata med henne. Jag tvättade två maskiner åt henne med kläder som hon ska ha med sig.

Och kom i säng närmare klockan 12 och kände hur svag jag var av hunger som jag inte kände. Somnade som en stock och har faktiskt sovit bra under natten.

Men tankarna finns i huvudet hela tiden. Varför ska man kämpa och hålla på, till vilken nytta. Vem skulle sakna mig om jag inte fanns? Ungarna möjligtvis men jag känner att jag är tagen för givet på ett sätt som inte känns bra. Så var det innan skilsmässan också. Jag blev tagen för givet, vem fixade och hade sig om inte jag och om jag inte gjorde det så blev det aldrig gjort. Jag får lida för detta helt klart. En roll som jag tog på mig utan att vara beredd på konsekvenserna.

Men nu är jag så oerhört trött på detta.

Ett sabbatsår och en resa runt jorden skulle kanske få mig att må bra. Det skulle lära barnen att ta ett eget ansvar.

Men det är en omöjlighet. Finns inte ekonomi för ens en weekendresa.

Jag har några drömmar

- att få komma hem till ett renstädat hus som jag själv inte har städat.
- att få träffa någon som tycker jag är det bästa som finns på jorden, som älskar mig för den jag är och som jag själv kan känna detsamma för.
- att slippa kämpa ekonomiskt, att få känna att det nu finns kulor kvar i plånboken till det där extra.

Men den största är att få slippa dom här down-perioderna då livet känns som en omöjlighet. Något som inte är tänkt för mig.

Ibland när jag går i skogen så kan jag tänka att här kanske skulle vara en bra plats att dö på, här skulle man inte hitta mig osv. Går förbi vattnet och funderar på att hoppa i och bara försvinna, vilka tabletter skulle man kunna köpa receptfritt på apoteket och blanda ihop till en mix och bara kunna somna på.

Men jag älskar mina barn alldeles för mycket för att kunna utsätta dom för något sådant. Jag vill tro att dom skulle bli otroligt ledsna, må dåligt och få men för livet om jag skulle skrida till verket med något av fantasierna.

En av mina mardrömmar är att jag skulle dö hemma, i min ensamhet och dom skulle bli den som hittade mig. Det vill jag inte att dom ska utsättas för.

Så min hjärna fungerar ju i alla fall. Jag har en spärr, jag har väl fortfarande en vilja att fortsätta detta eländiga liv.

Men jag vet ju också att jag har det rätt bra och att det finns dom som har det så mycket värre än vad jag har.

Och en terapeutisk sak är ju bloggen. Kanske finns det någon som läser men förmodligen inte och det spelar ingen roll. Jag får ur mig mina tankar, känslor och annat.

Och dagens positiva!

Vågen stod på 94 kilo. Det är den 21:e juni och på knappt två månader så har jag gått ner 5 kilo. Det är bra!

Men lite uppskattning för att man finns till - det skulle jag vilja ha!