Håller i hatten hårt idag om jag haft en.

Idag blåser det - rejält men det är uppehåll och blå himmel. Ska vara bra väder hela helgen sägs det.

Men min kropp är inte så glad över detta för det måste vara därför det är som ett stort svidande sår i hela koppen, under skinnet, i lederna.

Och trött, tröttare, tröttast och natten har varit sådär, bättre än vad det kan vara och sämre än det är när det är bra.

Sen fick jag kliva upp i morse innan 7 för att köra dottern som också är väldigt trött just nu och försov sig.

Somnade om och nästa gång när klockan ringde för den satte jag sen på 11 så ville jag inte öppna min blå.

Hade tänkt duscha och tvätta håret men det orkade jag inte. Har inte tvättat håret sen i lördags och ibland får man vara glad över ett lite mer torrt och trassligt hår. Kammar mig inte utan sätter upp det i en sorts knut och så får det vara så. Det har jag gjort hela veckan för jag har också tänkt halva veckan att jag skulle tvätta håret men det har känts för jobbigt helt enkelt.

När jag jobbat klart igår så åkte jag och hämtade ut medicin på apoteket, handlade lite och åkte hem. Vovven ville ut så vi gick direkt en runda och sen åt jag en macka - orkade inte laga mer. Hade först planer på pasta men näe. Plockade sen undan i köket och sen lag jag mig i sängen, slölyssnade på nyheterna på tv och sen somnade jag till en stund också. Hade satt klockan också för att inte missa att hämta dottern som slutade 9. Hem, kvällste och sen sova igen. Fast först satt vi en stund i köket och löste korsord jag och dottern.

Den här veckan har i alla fall gått väldigt fort och tyvärr kommer väl helgen också göra det.

Avslutar med en fundering som jag hade igår och som jag fick när jag lyssnade på ett program på radion som jag brukar göra innan jag somnar - ja jag hittar olika program mest på P1 som jag somnar till.

Den här gången handlar det om just - varför vi har så svårt att sova. Och att många hyttar sina pekfingrar mot en och man blir lite misstänkt som missbrukare för man tar just piller för att sova.

Det är inte så enkelt. Jag tar propavan och atarax varje kväll. Ibland får jag ta en dos till om jag inte kan somna om och klockan inte är så mycket. Varför min sömn är som den är - ja det kan man ju spekulera kring i evigheter utan att kanske få något bra svar på det.

Men en sak är jag klar över - har haft svårt med sömn - så länge jag kan minnas nästan. Har inte kunnat lägga mig och sova middag - det har liksom aldrig gått. Morgontrött som skam alltid. Kvällsmänniska i grunden.

Om jag inte tar mina piller - för att jag glömt eller för att jag vet jag ska snart upp - för att hämta ett av barnen så somnar jag inte. Jag hamnar liksom i ett limbo mellan vakenhet och sömn. Kommer aldrig ner i någon djupsömn och vaknar konstant hela tiden. Lika så är det när jag somnar till som igår kväll när jag la mig. Jag somnar och sover i kanske 10 minuter innan jag vaknar igen. Ibland lite längre men aldrig någon längre stund.

Så det är bara att acceptera att jag är sån och att jag kan få hjälp - inte av KBT eller så utan av medicin och har så haft länge och kommer få ha ännu längre till.

Och det är ju lite tabubelagt att prata om precis som med så mycket annat och där kan jag hämta massor ur mitt egna liv. Men nu håller vi oss till sömnen.

Säkert blir någon snabbt uppe med sitt pekfinger och hyttar åt mig och väser - Missbruk!

Nej, det vore det om jag knaprade samma piller dygnet runt. Nu är det som vilken medicin som helst och jag får sömn så bra som den kan bli vilket ju inte är det bästa trots detta.

Man kan gå in och lyssna på P1 OBS http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/809912?programid=503 eller så läs nedan.

Må Gott

Nyss hemkommen från bokmässan häromveckan, var jag tvungen att skjuta fram deadline på den här essän om sömnlöshet, på grund av just sömnlöshet.

Inte heller i år hade jag kunnat sova en blund. Bokmässan är de sömnstördas mardröm. Om nätterna ligger hundratals författare och vrider sig i sina hotellsängar och tänker ”måste sova”. Tiotusentals besökare väntar ivrigt på att få möta en pigg och utsövd författarbransch. Går inte att komma dödstrött. Måste sova.

Men sömnlösheten är som svårast att övervinna när man verkligen måste sova, och experterna säger att det ofta är just rädslan för att inte kunna somna som håller en vaken.

Boten är att tänka på annat, göra avslappningsövningar, vädra, djupandas, lyssna på valsång, vad som helst som får en att glömma att man måste sova. 

Det kanske funkar för somliga, men inte för mig. Jag är en hopplös kroniker.

Jag har lidit av sömnlöshet i hela mitt liv.

Redan som fyraåring låg jag och stirrade på tapeterna i mitt rum och inbillade mig att de rörde sig, precis som den instängda kvinnan i Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten” från 1892. Gilman visste vad hon skrev om, hon sov själv illa, och hon hade mycket stark fantasi. Både hon och jag är i gott sällskap. Emily Dickinson, Vladimir Nabokov, Sylvia Plath, Kafka, Fitzgerald, Joyce Carol Oates, Stephen King. Alla är vi notoriska insomniacs.

Och sömnlösheten har också alltid betraktats som något av en författarsjuka; skrivandet – som är ett slags tänkande – går inte att pausa. Vi är slavar under våra inre hjärnmänniskor. Vi får helt enkelt sova när skallen har tröttnat på att tänka. Idag visar också forskningen att sömnstörningar är överrepresenterade i vår yrkesgrupp, precis som bipolaritet och schizofreni.

Men forskningen visar också att sömnstörningarna har ökat generellt och att sömnlöshet håller på att bli en folksjukdom. Tydligen är vi många som är slavar under våra hjärnor, och nu höjer läkarna ett varnande finger för att det finns allvarliga hälsorisker med att vara sömnlös. Man kan dra på sig allt från fetma och diabetes, till kärlkramp och minnesförlust. Och plötsligt är inte sömnlösheten längre ett personligt problem. Det håller på att bli en folkhälsofråga. Nu måste du sova för att inte bli fet och hjärtsjuk – och tära på systemet. En god medborgare är inte sömnlös. 

Själv har jag ju fattat detta och äter insomningstabletter sedan femton år tillbaka, vilket fungerar alldeles utmärkt.

Men nej, det är inte riktigt accepterat, för det anses inte ha löst problemet i grunden, vilket samhället just när det gäller sömnstörningar med inkvisitorisk iver efterfrågar. Att som hjärtsjuk medicinera år ut och år in utan att tag i sin hälsa det är ingen överträdelse – men att äta sömnmedicin, det är en kardinalsynd, det vittnar om moralisk slapphet. Man har inte ansträngt sig. Dessutom har vissa sömnmediciner lustiga biverkningar – kanske är de ett slags knark?

Om man äter dem – är man då nästan inte narkoman?

Samhället säger att jag måste sluta äta sömntabletter. Jag måste lära mig sova. 

Man kan ju verkligen fråga sig vad den här moralistiska och psykologiserande synen på just sömnsjukdomar beror på. Kanske Freud, som lärt oss att ingenting är vad det synes vara. Tack vare honom antas sömnstörningen vara symtom på något annat, ett mer djupliggande trauma, som jag själv, och inte läkarvetenskapen, har ansvar att komma till rätta med.

Kanske har det också att göra med hur vi idéhistoriskt sett har närmat oss saken?

Många historiker tror att det är moderniteten som är roten till det onda. När man under medeltiden började dela upp dygnet i timmar och minuter och mäta dem med klocka, kanske vårt naturliga förhållande till tiden, och sömnen försvann? I ”The Embarassment of Riches” menar Simon Schama att ångest och sömnproblem uppstod i kölvattnet av den tidiga kapitalismen, när kalvinistiska, holländska köpmän under 1600-talet slutade tänka på Guds rike och istället började oroa sig för den materiella framtiden.

Åter andra pekar på industrialismen – och menar att sömnstörningar är en konstruktion, som inte betraktades som någonting onormalt förrän fabrikörerna började kräva att arbetaren skulle prestera max i manufakturen och därför var tvungen att sova varje natt.

Den mest udda teorin lanseras av Roger Schmidt i essän ”Caffeine and the coming of the Enlightenment” som spekulerar i att det var upplysningens kaffehus som på 1700-talet gav upphov till både sömnlösheten – och romanen.

”Kaffe, böcker och mekaniska klockor förstörde för alltid den mänskliga sömnens urtida arkitektur” skriver han, och konstaterar att tidens författare som Samuel Johnson var galet entusiastiska över just kaffet som gjorde att de nu kunde förlänga arbetsdagen och sitta och skriva långt in på nätterna. Följaktligen blev texterna längre och så uppstod romanen. Men en annan konsekvens var att de inte längre kunde sova normalt.

Jag gillar teorin. Det var i kaffehusen det moderna livet uppstod. Hetsiga debatter, dagstidningar, snabb information, sena nätter. Med hjälp av de nya vakenhetsdrogerna kaffe, te och socker kunde man stimulera sin inre hjärnmänniska till aldrig förr skådad frenesi, och skapa en artificiell upprymdhet som kanske blev norm för hur en människa ska vara. Bachs intensiva musik speglar den tidsandan – men man ska också minnas att han skrev Goldbergvariationerna för att greve Goldberg skulle ha något att lyssna på under sina, långa sömnlösa nätter. 

Det är också under denna tid sömnlösheten dyker upp som ett tema i litteraturen. Berättelser börjar utspela sig på natten, människor går i sömnen, sömnlöshetens många tillstånd som trötthet, kuslighet, livsleda och ångest – löper som röda trådar genom både romantiken och gotiken. Ett sekel senare utspelar sig hela genrer som dekadensen och symbolismen inom samma känsloregister. 

Och idag då? Hur ser samtidens sömnstörningsförklaringar ut? Tja, ganska lika skulle jag säga.

Vi jobbar för mycket, vi har för kort tid att varva ner på, vi är uppkopplade dygnet runt, vi måste ständigt producera, det är aldrig mörkt, det bullrar, vi äter för mycket socker, och ängslar för det materiella och framtiden. 

Det senare stämmer väl på just tvåtusentalet. Inget i livet är längre fast. Relationer varar inte, jobben; tillfälliga, individen; avkrävs ständig anpassning, förändringsvilja och turboprestation. Elise Karlsson skildrar det här iskallt i romanen ”Linjen” från förra året, där en kvinna går så in för att behålla sitt vikariat att hennes identitet fragmentiseras och löses upp. Tingen förvandlas till rekvisita, världen har slutat vara på riktigt och alla relationer har sin förlorat mening.

Inte konstigt att folk sover dåligt om nätterna. 

Så, då är det alltså modernitetens fel att jag slits mellan att vara sömnlös och utgöra en hälsorisk – eller äta sömntabletter och trakasseras av puritaner. Kanske delvis, men det förklarar ju inte varför just författare drabbas så ofta.

Ny forskning visar att kreativitet är ett resultat av specifika, mätbara processer i bland annat frontalloben. Avvikelser i frontalloben leder till höga dopaminnivåer som ökar upprymdheten och det målinriktade beteende som resulterar i kreativ idéproduktion hos både forskare, idrottare och konstnärer. Den studie som visade att vissa psykiska sjukdomar som bipolaritet är vanligare bland författare spekulerar också i om det kanske är så att extrema egenskaper som till exempel autistens förmåga att begränsa och intensivt fokusera, eller den maniska drivkraften hos den bipoläre, att det här är nödvändiga ingredienser för geni och kreativitet. Jag tror att det kan vara så.  

Jag tror att jag har en sån där avvikelse i frontalloben, en liten hjärnmänniska som producerar dopamin och som gör mig särskild lämpad att arbeta som författare. Men som också ökar risken för sömnstörningar. Kanske är den medfödd genetisk, eller så är den förvärvad. När Charlotte Perkins Gilman låter sin huvudperson ligga vaken om nätterna och se tapeterna röra på sig och få liv, så gestaltar hon ett tydligt samband mellan sömnlöshet och just fantasi. Kanske utvecklas frontallobsavvikelsen samtidigt med fantasin och den inre gestaltningsförmågan? Kanske är det rent av samma sak. Det här får forskningen jobba vidare på. 

Och till dess man har förstått mer av hur hjärnans processer fungerar, kommer jag fortsätta äta sömntabletter, och bära mitt stigma med stolthet.

Gabriella Håkansson, författare