2011

Först vill jag önska alla mina goa bloggvänner och övriga läsare en god fortsättning som sig brukligt äro.

Nu börjar omaket att komma ihåg att skriva det nya året då man ska skriva datum och nu i början kommer man att skriva 2010 många gånger.

För ett år sen så satt man också precis som nu med en förhoppning om att det nya året skulle bli ett så mycket  bättre år än det tidigare. Och det gjorde jag också 2008, 2007, 2006 osv. Så jag börjar bli rätt trött på det. Skulle jag få önska så va året 2007 rätt bra och även början på 2008. 2006 var nog också rätt ok.

Men så började det gå utför i slutet 2008 med en fibrodiagnos sen blev året 2009 ett rejält skitår med mycket vånda, illamående, magont, oro och tårar. Ja visst fanns det några glimtar som gjorde att det glimmade till och man kunde må bra åtminstone för stunden. Och så kom 2010 och vilket skitår det blev. Mycket vånda, illamående, magont, oro och tårar.

Året har också innehållit några små glimtar men det är inte så många att man känna att dom har övertaget.

Stress är ett ledord för 2010 men också något som funnits länge bakåt också.

För er som följt mig länge vet ju att jag haft det rätt tufft sedan milleniumet ungefär och sen har det bara rullat på och så kommer en barndom ikapp och den stress som jag då upplevde hade jag under många år förträngt.

Och så mycket man hinner fundera när man inte har så mycket att glädjas åt men det är väl så det är för alla. Man skulle kanske fundera mer när man har fullt med glädje i sitt liv och då uppskatta det mer än vad man gör. Men man är på något sätt så upptagen med livet just då så man reflekterar inte över sånt. Det är först när det kraschar, man får en spricka i kristallen, allt går åt pipan, då livet känns helt värdelöst och överflödigt som man hinner tänka och fundera på hur i hela friden kunde det bli så här.

Stress är ju både negativt och positivt. Men det är den negativa stressen som ställer till det för människan.

Man blir utbränd, man kollapsar, man får hjärtinfarkt eller så får man fibromyalgi. Kroppen är ju så otroligt komplex i detta läge.

Jag börjar tro att min fibromyalgi kommer från stress i första hand och i andra hand kommer den från värk som jag gått med i nästan hela mitt liv. Men den värken har inte stört mig nämnvärt mer än att jag gått hos läkare för att få bukt med ryggont i större delen av livet, sökt olika alternativa behandlingar men jag har alltid fungerat och har inte heller ätit nämnvärt med tabletter och om inte fibron hade utlösts så hade jag stått där på samma ställe och stampat och sökt lite då och då för lite värk här och lite värk där.

Men den här stressen, när jag tyckte att nu börjar livet rulla på och jag har det bra och mår bra och känner mig tillräckligt snygg eftersom jag minskat i vikt och allt borde vara frid och fröjd. Livet skulle bestå av blommor och blader.

Men det blev bara visset.

Stress tyckte inte att det räckte med att ge mig fibromyalgi. Den tyckte att kroppen skulle stressa ännu mer och jag fick diabetes som min läkare tror är just stressutlöst.

Och nu är jag för fullt inne i den här nedåtgående spiralen. För man blir stressad av att bli sjuk i första hand det blir ju vem som helst som drabbas av något som man inte förstår sig på. Jösses man kan ju bli stressad av en vanlig förkylning för man har ju inte tid och defenitivt inte lust att bli sjuk och inte må bra

Att man då drabbas av något som är så oförklarligt, svårförstått som sätter igång kroppens stress är ju kanske inte så konstigt.

Så jag har fibro, diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter, farligt bukfett, depression och idag är jag övertygad om att detta beror på stress.

Man skulle ju kunna tro att genom vila, ta det lugnt, bara gå hemma och "gotta sig" så skulle man lidra kanske till och med bota allt detta. Men så enkelt är det inte.

Jo det hade varit så enkelt om man hade haft obegränsat med pengar!

För hur stor stressfaktor är det inte att ständigt oroa sig för pengar, att kunna betala räkningarna, ha mat på bordet. Inte kunna unna sig det där extra mer än någon enstaka gång istället för åtminstone 1 gång i månaden. Tacka nej till att gå med ut på bio, fika och annat för att man inte har råd. Den stressfaktorn har jag haft sedan skilsmässan men jag hade ett bra jobb, en bra inkomst men ett dyrt boende som tog pengarna men jag prioriterade detta boende för min och mina barns skull. Ville känna gräs under fötterna och bo fritt istället för i en billig lägenhet. Det var mitt val då och jag tänkte inte alls så mycket på att det var stressande. Inte på det sätt jag gör idag. Jag skulle kanske ha sett mig om efter ett annat boende mycket tidigare än vad jag gjorde för med facit i handen så har jag idag ett väldigt bra boende.

Så visst om jag hade haft pengar på banken så hade jag kunnat sitta i soffan och inte göra annat än vad jag velat göra. Jobba ideellt med djur kanske eller med människor på annat sätt. Inte tänkt på att jag måste arbeta för att försörja mig.

Fast att arbeta är ju inte bara något man gör för att tjäna pengar. Det är ju den sociala biten. Något som de allra flesta behöver och den biten hade man också kunnat fylla på annat sätt om man varit ekonomiskt oberoende.

Men nu är det inte så att det alla förunnat att vara det. Det är inte ens så att det är alla förunnat att ha ett jobb än mindre att ha ett socialt liv och ens må bra. Varken fysiskt eller psykiskt.

Så hur ska jag göra 2011 till ett bättre år än de år som varit tidigare?

Genom att stressa mindre. Det är väl prio ett men hur gör man det när stressen inte påverkbar genom att tex inte ta på sig så mycket, att säga nej, inte vara anträffbar på telefonen jämt, gå ner i arbetstid osv etc mm som man oftast läser om att man ska göra när man läser om stress. Inga småbarn som ska stressas iväg på morgonen till skola och dagis för att sen hämtas för att man ska fixa middag och sen ska på aktiviteter. Och man hinner knappt andas mellan varven och egentid -vad är det.

Nej den här stressen är av ett helt annat slag.

Min stress måste minskas genom att komma tillbaka i arbetslivet. Och här är jag i alla fall en bit på väg. Jag har fått tillbaka lite av mitt egenvärde som jag förlorade i samma stund som jag blev uppsagd på mitt senaste jobb. Och om jag då inte hade fått en diagnos bara några månader innan - fibro - så hade jag förmodligen inte upplevt det hela på samma sätt som jag då gjorde. Insikten att bli arbetslös och att ha fått en diagnos på något som var så ofattbart som fibro satte hela mig i gungning.

Idag känner jag att jag faktiskt är så kompetent som jag vetat om men glömt i flera år. Nu gäller det att hålla fast vid den känslan för jag vet också att min självkänsla hänger på en skör tråd och jag lätt kan återgå i den tro jag levt i de senaste åren.

En annan sak som ska lyfta stressen från mina axlar är att få göra en GBP operation. Detta är något som tagit mycket av min tankeverksamhet ända sen jag bestämde mig och den tar mer och mer av mina tankar.

Läser om hur Stress kan påverka det metabola syndromet. Hur Stress kan göra att man lägger på sig det farliga bukfettet trots att man inte äter för mycket. Så även om man äter nyttigt och kämpar så för att gå ner i vikt så går det inte.

Och jag känner mig självklart stressad över att kläderna som man haft tidigare inte passar. Och hur jag absolut inte vill köpa större storlekar. Känner också frustration när det inte fungerar trots att man äter som man ska och att det inte ens under tider då man varit för deprimerad och stressad inte kunnat äta som man borde utan man tappar helt matlusten men inte ens då har det blivit resultat på vågen.

Och inte gör det sitt till att veta att väldigt många i släkten på pappas sida har gått bort i hjärtsjukdom. Så höga blodfetter och högt blodtryck känns ju inte så där jättekul att veta att man lider av.

Och så har vi diabetesen med allt vad det innebär. Stressad över att jag ska äta så mycket medicin som jag tex idag glömt att äta. Och när man får dom här känningarna som kommer utan förvarning blir jag ju stressad. Och nästan aldrig hur det kunde hända för jag åt ju bara för några timmar sedan - ja inte alltid men ibland. Har inte lärt mig vad som styr detta ännu.

Så under 2011 ska jag beta av sak efter sak som stressar mig. Efter en operation så blir jag av med diabetesen, jag blir av med det höga blodtrycket, de höga blodfetterna och jag går ner i vikt.

Det gör också att jag kommer att andas lättare för jag kan faktiskt idag när jag blivit mer uppmärksammad på att jag har det dolda bukfettet att jag andas rätt tungt. Inte så att det gör ont eller känns på annat sett mer än att det känns lite ansträngt. Och jag har också fått klart för mig att jag snarkar och rätt rejält tydligen.

Så lättare andning kan läggas till listan och då tror jag också att jag kommer bli mindre trött. bli piggare för om jag inte andas som jag ska när jag sover, så syresätter jag mig ju inte som man ska och då blir man ju trött.

Och blir jag piggare så blir mycket vunnet. Och när jag blir lättare så innebär det också att det inte är så ansträngande för mina ben och fötter att bära på allt som de måste bära på idag.

Så ni förstår vad Stress ställer till det. Och hur jag vill av hela min kropp att det nu ska vara så enkelt att få väck en del av den här stressen och hur bra jag då ska må.

Så min bli av med lista för 2011

• vikt
• diabetes
• högt blodtryck
• höga blodfetter
• trötthet
• fibron
• arbetslösheten
• fattigdomen
• Depression
• pessimism

Visst är jag positiv! Fast fibron är nog inte så lätt att bli av med nu när den har slagit sina hemska klor i mig men kanske kan jag åtminstone hålla den i schack lite och inte låta den påverka mig som den gör idag

Men detta är inte några nyårslöften utan mer livslöften. Jag reclaimar mitt liv.

Har ni orkat läsa ända hit??

Hur har helgen då varit. Tackar som undrar. Jag och barnen firade med god middag dagen före nyårsafton och så hade vi en förhoppning om att bli miljonärer men så blev icke fallet men vi hade det trevligt ändå. När jag skulle gå och lägga mig hade jag 3 blemmor på min tunga. En på vardera sida och en stor mitt fram som alla gjorde ont. Och jag bara kände att nej - jag vill inte bli förkyld. Sonen har legat och varit småkass hela veckan.

Vaknade på nyårsafton och blemmorna var kvar men jag har till denna stund klarat mig utan förkylning så det är kanske fibron som spelar mig ett spratt för det har den gjort förut. Man får den där känslan att man ska bli sjuk men inget händer.

Barnen skulle ut på sitt men ingen av dom visste när, hur eller var så vi hann med en god middag på nyårsaftonen också innan jag skjutsade dom. Hade också hunnit med en längre skön promenad på dagen och solen var framme. Allt för att jycken skulle få en härlig promenad för sen skulle han inte vilja gå utanför dörren.

Jag fick tvinga ut honom dagen före i trädgården sen för att han skulle kissa och han ville inte gå ut men när han väl var ute så stod han länge och lättade på trycket. Han gillar inte alls smällare.

När barnen åkt till sitt så satt jag en stund och tittade på tv innan jag la mig i sängen för att läsa en bok och så somnade jag och vaknade av ett ryck för katten flög upp som legat vid mina fötter och man smällde raketer. Då var klockan 10 i tolv så jag missade inte tolvslaget. 

Sen försökte jag somna om men lyckades inte så bra, det smällde och ungdomar i grannhuset hade fest och sprang ut och in. Men jag låg och blundade i väntan på att min telefon skulle ringa och mina älsklingar ville bli hämtade. Sonen skickade ett sms att han skulle sova över hos sin kompis så jag slappnade av en stund till och somnade nästan när telefonen ringde och det var sonen som ville att jag skulle hämta honom för han mådde inte bra - inte av för mycket alkohol för det hade inte blivit så mycket av den varan utan mer för att han kände sig sjuk. Att han inte var så frisk som han trodde. Så det var att klä på sig och åka iväg. Provade ringa dottern men fick inget svar för att kolla om hon var på G. Hämtade hem sonen och när vi var hemma så ringde hon så jag släppte av sonen och åkte på nästan runda. Då var klockan halv 4 på morgonen. Det var plusgrader så det hade bildats stora vattenpölar på sina ställen.

Det som slog mig när jag var ute och for denna natt/tidiga morgon var hur mycket folk det var överallt som gick  och många bilar och taxibilar.

Hämtade dottern och 2 kompisar. Jag var väl den enda som inte druckit denna dag av dom som skulle kunna hämtat och så har det varit de senaste åren för jag vill att mina barn ska kunna ringa hem och bli hämtade en natt som denna då det är mycket alkohol. Det känns tryggt att man inte tar en svart-taxi eller ska gå hem för det går ju inte mycket till bussar den tiden på dygnet så det var med en skön känsla jag somnade klockan 5 på morgonen med vetskap om att mina barn låg tryggt hemma i sina sängar och ingen av dom var så onyktra så att dom mådde dåligt.

Så jag firar egentligen inte nyår. Och inte heller är jag tillsammans med några vänner utan det är i min ensamhet. Lite självvalt men jag har också valt att ha djur och då får jag ta ansvar för det också även om det är en kväll som nyår. Skulle aldrig lämna min hund ensam hemma och det är inte heller läge att ta med honom på en fest. Inte katten heller för den delen.

Och så har jag ju som sagt den goe känslan att mina barn kan ringa mig när som helst och jag kan vara där för dom på vilket sett det månde vara.

Nyårsdagen - ja den blev ju av förklarliga själ jobbig. Jag var så trött hela dagen igår och orkade inte göra så mycket mer än att ligga framför tv'n men jag låg och läste istället. Middagen fixade barnen men det blev rester från förrgår så det var ju inte så avancerat men dom fixade den i alla fall. Somnade som en stock när jag sen väl gick och la mig rätt sent igen eftersom jag såg på Patrik 1,5 och sen läste jag lite till - nu var boken spännande.

Idag sov jag länge. Tröttheten sitter kvar. Tog en härlig promenad i solen med jycken. Det var jätteskönt. Tack och lov så smärtar inte mina ben som dom gjort. Kan det vara att jag varje dag äter värktabletter. Men mina händer värker på ett sätt dom inte gjort på evigheter. Det känns som om fingerlederna är svullna och det gör ont i varje led när jag kniper ihop händerna men det syns inget. Har haft det förr men det var länge sen.

Läste ut boken och jag kan rekommendera den. Det fördolda av Hans Rosenfeldt och Micael Hjort. Sen har det inte blivit mycket mer gjort - jo jag och sonen fick städat i städskåpet för jag letade efter klotången men vi hittade den inte men städat blev det. Men jag tog en annan tång och klippte lite på klorna på jycken för dom var alldeles för långa och dom skulle kunna klippas lite till men jag är inte så van att göra detta för det brukar uppfödaren göra då jag trimmar honom men jag har inte gjort det heller på länge nu och klorna är svarta så jag ser inte pulpan och är rädd för att klippa för långt ner. Så jag sa till sonen att nästa hund ska vi se till att den har ljusa klor :)

Så nu är ni uppdaterade och även upplysta av mina funderingar. Morden i Midsomer är på tv och jag har bara kastat halva ögon på't. Det är ju svårt att lämna bloggen när den inte färdigskriven.

Jag har också utmaningar kvar så jag kommer ta och fortsätta med dessa när helgerna är över.

I morgon är det jobb igen, ungarna åker till sin pappa och innan dom åker har jag bett att dom ska bära upp kartongerna från källaren så att jag kan plocka undan julen. Nu längtar jag efter våren och ljuset. Vaknade i morse av att katten var bråkig som han brukar vara runt 5 på morgonen för då har han sovit hela dagen, kvällen och tillräckligt av natten och har tråkigt. Och jag brukar kliva upp ifall toadörren har åkt igen och han inte kommer in till sin låda men oftast vill ha ha sällskap ut till köket och påfyllnad av mat. Men idag var klockan halv 8 men jag hade tippat på runt 5 för det var så mörkt ute. Men vi går ju mot ljusare tider och solen syns några minuter extra varje dag och snön kan ju få ligga kvar lite till så man kan få sitta ute och få en känsla av att vara på fjället nästan. Som jag gjorde förra året. Tog fram en stol, kokade kaffe och satt i solen. Det var en skön känsla.

Nu ska jag tacka för mig och önska god natt och tacka för att ni orkat med detta långa inlägg men ni som läser mig vet att jag kan skriva väldigt långa inlägg och kan vara avundsjuk på dom som kan skriva mycket i bara några rader - så twitter är inget för mig.

Må gott och ha en god fortsättning på helgerna. Det är ju en trettondagsafton kvar att fira också även om jag aldrig har firat den på något speciellt sätt och kommer inte göra det i år heller. Det blir en extra dag med vila, lugn och ro.