Dag 6 – Ett ögonblick.

Ett ögonblick är stunder man minns eller så kan det vara något som sker på en ögonblicks sekund.

Som när jag gick nerför trappen i förra huset. Hade en tom tvättbalja i famnen och så slinter jag på de nedersta trappstegen och baljan for över rummet och jag for rätt ner i trappen, slog i armbågarna och blev sittande på golvet och jag sitter sen där och undrar vad i hela friden hände?? Ungarna tordes inte ens gå ner och kolla mig eftersom det osade svavel ur munnen så förstod dom att jag överlevt.

Och jag har gjort fler vurpor som bara händer och det går ju så fort och man fattar inte vad som hände mer än att man kan få rätt ont efteråt eller tom bruten ben i handen.

Men så finns det andra såna där härliga ögonblick. Det första är ju då jag hade min nyfödda dotter i famnen för första gången och all den smärta man gått igenom var som bortblåst och jag som innan svor på att detta aldrig skulle ske igen kunde helt plötsligt verkligen gå igenom det än gång till minst. Det var en underbar känsla.

Och den känslan har jag upplevt en gång till när sonen föddes. En helt annorlunda förlossning mot dotterns för den gick så fort men det är ju nästan obeskrivbart att förklara hur bra den känns att få det där lilla knytet på sitt bröst helt kladdiga och egentligen ganska äckliga med fostervatten och sånt men det är ju ingenting man bryr sig om.

Och så har man det där stolta ögonblicken. När dottern kom fint klädd i vit klänning och studentmössa.  Lycklig och leende. Och när sonen kom i kostym så snygg när han gick ut 9:an och skulle iväg på sin fest. Det är då man sväljer och sväljer för att inte bryta ut i gråt men man torkar ögonen ändå för man är så rörd och stolt.

Sen har man ögonblick man vill glömma - som när man får hemska besked. Jag har tagit emot dödsbud på telefon. Det var jag som svarade när man ringde från sjukhuset och berättade att nu hade min farfar somnat in. Jag minns det som igår. Det var tennismatch på tv. Björn Borg och den var lång och tråkig. Så när telefonen ringde så var det ju nåt annat som hände. Och det var det ju verkligen. Kommer ihåg att jag ropade på min pappa och så gick jag in i mitt rum och grät. Min dåvarande pojkvän var där så jag fick tröst av honom.

Och ögonblicket då jag hör på min brors röst att nu har det hänt något och det inte goda nyheter glömmer jag inte. Vi hade kommit hem från ett trevligt födelsedagskalas och var på gott humör och leendet stelnade snabbt den gången.

Ja, skulle kunna skiva om många ögonblick i alla dess former och ska avsluta med att berätta om det ögonblick när jag som barn gick i skogen tillsammans med familjens jämthund. En stor, mörk, snäll och gosig hund och när vi går där på stigen och det är mossigt och grönt runt omkring och jag njuter redan då av naturen och helt plötsligt så står det en räv på stigen. Hunden tittade bara och trots att han var jakthund så drog han inte iväg utan räven vände på sig och gick åt andra hållet.

Så många bra ögonblick får man ute i naturen.

 Må gott