Dag 12 – Mitt favoritminne.

Att välja ett favoritminne är näst intill omöjligt. Man har så många favoritminnen och utan inbördes rangordning.

Men jag ska dela med mig av ett minne som i alla fall sitter fast i min hjärna trots att detta är länge sen som det hände.

Uppvuxen i en liten by som jag är och med en hund som bästa vän - för övrigt den ni såg på kort i en tidigare utmaning - så var det vi två som gjorde äventyr ihop.

Och en dag så tog vi oss helt enkelt en promenad. Vi både i det sista huset på en av vägarna till byn och nu gick vi ner till byn jag och hunden.

Vi sa inget till någon utan tänkte nog inte så mycket på att man skulle göra det. Jag hade ett ganska bestämt mål och det var till snälla tant E och snälla farbror A. Farbror A han hade en verkstad som var rolig att vara i och där knackade vi på. Och jag fick vara med honom en ganska lång stund och hjälpa till efter min bästa förmåga för jag var nog inte mer än 4-5 år.

Efter ett tag gick vi in till tant E och där fick jag bullar och saft. Och hon tyckte också att nu skulla man nog berätta hemma att det var där jag var.

Kommer inte ihåg att jag fick några bannor eller så men jag fick en jättefin skål i mässing som farbro A gjorde under tiden jag var där för han var mässingsmed.

Jag har fortfarande kvar den där skålen och när jag ser den tänker jag alltid på denna gång.

Till historien hör också att det var andra tanter på byn som sett min vandring men ingen hade tordats gå ut för hunden var en schäfer och det var ju nästan lika farligt som om det varit en varg så det var många i byn som inte gick fram till denna hund som var världens snällaste.

Samma tant brukade också ringa och förvarna och be oss ta in hunden ifall den var lös i trädgården när hon skulle gå förbi.

Men man antog nog att om hunden var med mig så var allt bra. Och där hunden var - där var jag och tvärtom.

Min barndom och mitt liv har inte bara varit fyllt med eländigheter och annat utan det finns många ljuspunkter också. Som enda barnet länge i den här lilla byn så var man välkommen på besök hos alla tanter och en del farbröder också. Det fanns barn men dom var mycket äldre än mig när jag föddes och hade sina fötter i tonårstiden. Men

Jag har värmt frusna fötter framför en vedspis hos Tant M och druckit choklad. Och dom hade ett skafferi man kunde gå in i och där på översta hylan fanns det alltid karameller och på den tiden fanns det också alltid kakor att få när man kom på besök.

Jag minns rävungarna som min pappa tagit hem sedan deras mamma hade dött. Hur kul det var den sommaren med dessa 3 rävungar som sen till hösten försvann ut i det fria.

Eller när farfar visade mig ett råttbo fullt med nakna råttungar. Boet låg intill hässjan som vi nu tömde på det torkade höet.

Eller när farfar var hur arg som helst på mig för att jag stängde in honom och ett sommarbarn vi skulle prompt ha i stallet och han fick ta sig ut genom skitluckan och hoppa ner i gödselstacken. Då var han inte glad!

Jag högg mig i vänster hands pekfinger med en yxa och jag har fortfarande ett långt ärr kvar som minne. Min mamma var vi röken där vi rökte fisk och fläsk och bad mig hämta näver till rökningen. Och det sprang jag iväg och gjorde.

Och jag visste redan när jag högg att det här var ju inte bra. Att jag nog inte skulle använda yxan, att jag var för liten utan nog skulle ha plockat det som fanns på marken i vedbon. Men det var ju så dags då. Det blödde bra och jag skulle vara duktig och fixa detta själv. Det blödde ganska bra och när jag nu var inne i huset så ringde telefonen och jag svarade duktig som man var i 5 års åldern och det var till min mamma så jag gick ut på bron och ropade och hon blev ju förskräkt när hon kom in för det var blod lite varstans som jag gått omkring och droppat.

Jag behövde aldrig åka till doktorn och sy men jag ville ha en mitella så jag kunde ha armen i den. Och detta minne för mig osökt in på nästa då jag var någonstans på gården och farfar och min farbror stod och kapade ved när det blir lite panik på gården för farfar hade kapat av sig ett finger. Det fingret det var borta för gott.

Så här i juletider försöker jag komma ihåg något trevligt julminne men jag kan inte riktigt komma på något så där just nu som är ett lyckligt minne.

Från min barndom så kommer jag ihåg att det alltid var speciellt för att man städade hela huset och min pappa hade en hylla med massa silverpriser och dessa skulle alltid putsas. Och sen när man pyntade och vi hade speciella tomtar som stod på öppenspisens hylla, dukar som alltid var på samma ställe för annars var det ingen jul och jag gillade det. Och jag saknar att jag inte har några av dessa dukar. Det var ju alltid en annan stämning runt jul och det luktade gott när man kokade grynost och knäcken tyckte jag tog evigheter att bli klar.

Bästa julklappsminnet var nog då jag fick nya slalomskidor. Då var lyckan gjord och dom invigdes bara några dagar senare och sen var jag i backen så fort jag kunde. Jag älskade att åka skidor och hade tom utförsåkning i fritt valt.

En annan jul jag minns var då jag och min 1 år äldre kusin som då flyttat till byn och jag lånade våra småsyskons julklappar och var ute och åkte. Dom fick en varsin snowracer och det tyckte vi var jättekul.

Man kan gå länge längs med memory lane och bara le. Och idag håller jag mig till de glada minnena. Det blev fler än ett.

Må gott