Under den här fina nysnön så lurar säkert isen och det är inte helt riskfritt att gå ut. Vilket jag borde göra vilken minut som helst men jag är så trött att jag funderar på att lägga mig en stund igen. Fattar inte varför jag känner mig så här idag. Natten har varit bra och jag har sovit gott. Men magen är också kass så det är någon sorts fibrokombo idag.
Är det för att jag var aktiv igår med städning och sånt som gör att jag idag är slut. Det är det som är så svårt att acceptera med fibron att man mår bra en dag och så helt plötsligt så gör man det inte.
Av gårdgens planerade tv tittande på Little Dorrit på tv 8 blev inget för den visade fram till första reklamen sen har den kanalen varit död. Helt svart och nyss kom den tillbaka. Fattar inte nåt. Jag zappade fram en fransk thriller på 1:an lite senare istället när jag låg i sängen. Svart fjäril och den var rätt bra men det är så ovant att se något på annat språk än engelska förutom då svenska och ev danska.
Och idag vaknade vi också upp till ett Sverige i lite chock över att vi fått vår första självmordsbombare. När dom först pratade om detta så tänker man på att det är väl en uppgörelse i undre världen som varit rätt vanligt men det som sen kommer fram på nyheterna är ju både skrämmande och så tragiskt. Är det en människas verk eller är dom flera? Jag har aldrig förstått hur man kan bli självmordsbombare. Att man som djupt deprimerad och inte ser livet som något man vill finnas i längre - det kan jag förstå men som självmordsbombare så är det ju inte alls det som är grunden till att man gör en sån här handling - tror jag i alla fall men jag vet inte men det känns inte som om det är deprimerade människor som gör dessa handlingar. Man är inte så handlingskraftig om man är djupt deprimerad. Och jag har trott att för många som är djupt religiösa så är det inte handling saktionerad av den högre makten att ta sitt eget liv. Då blir man istället fördömd till honom därnere?
Detta för mig osökt till dagens utmaning som handlar om tro och istället för att göra ett nytt inlägg fortsätter jag här.
När man pratat om tro så får det i alla fall mig att tänka på om man tror på gud och att man i de flesta fall är kristen.
Jag är inte religiös, inte kristen, har inte någon gudstro och är inte ens med i Svenska kyrkan längre - fast det senare mer av ekonomiska skäl än ideologiska.
Jag är konfirmerad men det var väl också något man gjorde för att alla andra gjorde det och vi konfirmerade oss redan när vi gick i 6:e klass vilket kanske var för tidigt för att väcka intresse ifall man hade haft något.
Mina barn är inte konfirmerade och det var ett val dom själva gjorde. Mycket för att det krockade så mycket med den sport dom så flitigt var aktiva i just då och många matcher gå just på söndagar och träningarna var många och så var det ju mycket med skolan också.
Dottern gick i kyrkokören och det tyckte hon var jättekul och detta var innan konfirmationstiden och hon hade en bra ledare som blev mammaledig och då fick dom en annan som inte alls ansåg att hon skulle idrotta på söndagarna och hotade med att om hon inte gick så deltog på söndagarna - alla så kunde hon inte få följa med på avslutningsutflykten senare heller. Då tappade hon lusten och slutade.
Jag kan tycka att kyrkor är trevliga att vara i och det är intressant att göra ett besök i olika när man varit på semester men det är väl mer för att det är arkitektoniskt intressant. Men samtidigt så ger det ju ett lugn att vara i en kyrka. Tända ett ljus och tänka på dom som inte är med oss längre. Och hur vackert är det inte att nu i dessa juletider besöka kyrkan och lyssna på luciatåget. Dottern var med en gång och det var ju otroligt stämningsfullt.
Ibland kan jag känna - kanske inte avundsjuka är rätt ord - men något åt det hållet att det måste vara skönt att ha en tro för det ger ju både en styrka och tröst många gånger.
Jag är ju uppvuxen i en liten by och där fanns det vissa söndagar gudstjänst i den gamla byskolan och man gick dit för att det inte fanns annat att göra, jag har en morbror som är frälsningssoldag vilket är intressant ur det perspektivet om man betänker hur min familj på mamma sida har varit - hur han vände sig mot något annat och tog en annan väg mot sina syskon och är väl den som avstod från detta med att inte vara empatisk utan bara egoistisk som några av de andra syskonen tog fasta på. Men det här med tro har inte fastnat hos mig. Jag är har varit och är fortfarande för cynisk.
Och jag har absolut ingenting emot människor som tror och jag har säkert fler i min omgivning än vad jag vet om. Man får vara som man vill och jag dömer ingen bara dom inte dömer mig.
Ända gången jag inte är så mycket för detta med religion och tro är när någon försöker pracka på mig sin tro och som ser mig som en sämre person för att jag inte har en tro. När man försöker komma in i mitt hem och sälja en tidning och på så sätt få mig att bli något jag inte är - det är inte min melodi.
Något annat som jag funderat på när det gäller tro är hur det kommer sig att man i USA är så troende. Vad är det som gjort detta. Man kan ju inte se på något program egentligen utan att man tackar gud på ett eller annat sätt. Och varför blev inte vi i Sverige så troende?
Ja denna fråga skulle man kunna diskutera hur mycket och hur länge som helst.
Och man kan ju tro på annat gud och jesus och andra gudar. Vi har ju våra asar, Vi har ufon, vi har hoppet, vi har livet, vi har framtiden och vi har ju våra änglar.
Man kan tro på tomtar och troll speciellt tomtar i dessa juletider.
Ni vet väl att tomtar finns och då är det inte den som kommer på julafton utan den som finns annars och som vi numera inte ser så ofta för i samma takt som vi fick elektricitet så försvann dom. Så nu finns dom bara på ett par få platser. Dom är utrotningshotade.
Till detta finns att jag alltid fick berättat för mig och jag kan inte ens komma ihåg vem som berättade om det. Kan ha varit min farfar men i alla fall. Min farmor såg tomtar!
2 gånger har hon sett dessa små varelser som var till hjälp och höll ordning i ladugårdar och annat. Hon hade tittat ut genom en glugg i ladgårdsväggen för hon hörde ljud och det var natt och hon hade varit och kollat till djuren. På en åker mellan två lador såg hon en eld och i detta sken såg hon dessa små tomtar.
Dagen efter fanns fortfarande rester kvar av elden!
Sen såg dom den andra gången när hon var ensam på en fäbovall.
Detta är ju längesen men det finns också en senare berättelse om när en släktings släkting kom hem efter att ha varit borta på jakt några dagar och han var sig inte alls lik. Och ville inte berätta varför han var så konstig. Till sist fick hans fru ur honom att han sett en tomte. Han berättade detta en gång och sen ville han aldrig prata om det mer.
En annan släktigt i samma släktings släkt upplevde konstiga saker i stallet. Hästarnas manar var flätade varje morgon och det fanns ingen naturlig förklaring till varför. Varje kväll så var man där, tittade till sina hästar, dom var oflätade, låste och på morgonen stod dom där flätade.
Ja hur ska man förklara sånt här och vi tömde inte ut skurvattnet utan att säga till.
Så vad tror jag på. Att det finns något oförklarligt därute? Ja tomtar eller jesus? Finns det liv på andra planeter?
Någonstans i mig finns ju i alla fall en tro på att livet ska levas och att det måste bli bättre än vad det har varit. Jag har varit nere på botten. Och hinhåle har ju inte dragit ner mig och något drar mig uppåt.
Och så har jag ju pratat om karma några gånger. Att jag i mitt tidigare liv måste ha gjort något dumt som jag nu får sota för i detta och ni kan ju tänka er vilket lyxliv jag ska ha i mitt nästa.
Och nu tror jag på en fröjdefull jul :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar