Boktips

Ja - jag läser mycket, gärna och ofta.

Och det har jag alltid gjort - ända sedan jag började med barnböcker och sedan vidare och det blev typiska tjejböcker om hästar och Kitty, Fem-böckerna bland många andra.

Jag har plöjt igenom tantsnuskböcker av Jackie Collins och många flera. Jag hade en period där jag läste alla böcker av Elsie Rydsjö samt en där jag föjde sagan om Isfolket.

Man undrar hur många böcker man läst genom åren - det måste vara tusentals. Har i perioder varit med i bokklubbar så i källaren finns en hel del. Men jag har alltid varit en flitig lånare på biblioteket. Och jag hade tom praktik på Statsbiblioteket i gamla staden.

Och så alla böcker man lånat av vänner och bekanta.

Och läsandet ändrar ju sig - man följer ju även modet där och väljer omskrivna, populära författare.

Jag njuter av att läsa mina böcker och ibland blir man nästan besviken över att boken tagit slut så fort. Många gånger så läser jag dom utan några speciella känsloyttringar. Inga tårar, inga skratt eller annat.

Men det finns en serie böcker som gjorde att jag grät där jag låg i soffan och läste. Jag skrattade också högt på sina ställen och jag njöt av dom.

Sen så kanske det inte hör till "fin" litteraturen. Men jag gillade dessa tre böcker! Och det var här jag en gång kände en tomhet och saknad när sista sidan var slut.

Margeret Pemberton heter författarinnan. Och det dyker inte upp så mycket när man googlar.

Längtans dagar - Frihetens vindar - Glädjens sommar är en triologi och nu finns dom alla i en samlingsbok - Magnoliatorget. Så här beskrivs boken hos the bookpond

Magnoliatorget är en pocket som innehåller 3 böcker (Längtans dagar, Frihetens vindar och Glädjens sommar) på nästan totalt 1000 sidor och som alla utspelar sig kring detta fiktiva torg i sydöstra London mellan åren 1936 och 1953.

Böckerna handlar om människorna som är bosatta runt torget och som i stort sett förblir desamma under alla år, framförallt den halvtyska Kate och hennes bästa vän Carrie samt deras män, barn och alla släktingar.

Jag kan säga på en gång att det här är en typisk tjejbok och sina många sidor till trots ingen svårsmält läsning då betoningen ligger på relationer och romantik.

Pemberton väver ett rosa skimmer kring alla sina karaktärer: Kate är ”slank som en älva och nordiskt sval”, Carrie har ”yppiga former, men en sprudlande livfullhet” och så vidare. I allmänhet framställs alla som goda, hjärtliga och robusta och bortsett den galna Wilfred Sharkey förekommer inga ”avvikelser” som alkolister, våldsmän, homosexuella eller psykiskt instabila. Men trots att storyn är relativt sockersöt har den faktiskt även sina förtjänster.

Skildringarna av hur lokalbefolkningen upplevde bombningarna under andra världskriget när de satt och tryckte i sina hemmagjorda skyddsrum känns realistiska, Kates tunga år när hennes tyska pappa blev internerad och hon själv utfryst av hela grannskapet på grund av sitt påbrå är också rörande, liksom hur hon senare måste kämpa mot alla fördomar när hon ingår äktenskap med en västindier.

Magnoliatorget är inte vad man kallar finlitteratur, men ibland behöver jag den här typen av böcker också och har faktiskt längtat så efter att få läsa vidare om allas öden att jag bar den med mig precis överallt under två veckor. Det är ett ganska gott betyg