Jag blir trött i dubbel bemärkelse när det åter igen blev en natt då sömnen inte ville fungera. Vaknade i vargtimmen och sen var jag vaken i närmare 3 timmar. Och jag kan inte ha ögonen öppna för det orkar jag inte så jag ligger och blundar men somnar inte om.
Inatt kände jag att jag liksom sjönk ner för att så fort jag var där nere i den sköna sömnen ryckas tillbaka till vakenhet. Så irriterande.
Yogan igår blev inte heller någon hit. Kände mig knepig hela dagen och ett tag på jobbet så var jag jättevarm och hade feberkänsla.
Och när vi sen satt där i början av passet så kände jag att jag blev liksom lite yr av minsta rörelse och det var bara lite jag gjorde och det jag gjorde - gjorde jag långsamt och sakta. Satt i Lotusställning och andades medan andra gjorde sitt.
Det är ju skönt i och för sig och även något som är så bra på ett sånt här "tränings" pass att man gör det man vill och kan. Det är ju inte lika lätt att inte vara med på övningarna på tex ett step pass.
Åh jag saknar step up - gillade det när jag kunde gå på sånt. Det är känns väldigt avlägset att jag en gång gick på gymmet och olika klasser 4-5 gånger per vecka.
Men jag kan ju göra yoga och jag kan gå så jag är nöjd - det är jag ju faktiskt - kunde varit värre ändå. Och hade det inte varit så förbaskat dyrt och så få tider för att kunna simma utan att krocka med lekande barn så hade jag gärna gått och simmat också någon gång i veckan.
Det är bokmässa och dit hade jag också gärna gått. Men jag har inte några biljetter och jag har varit där en gång men då fick jag biljetter gratis. Det var väldigt kul men också väldigt jobbigt. Med alla intryck, alla människor och ljud.
Idag har jag lyssnat klart på Isvittring och har nu nästa bok i örat. Den har av en bokbekant på fb fått 5 av 5 möjliga och jag har gillat de övriga och den här är fristående och lite annorlunda och när man läser om den så lockar den.
En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Det enda spåret efter honom är en sko i de höga majsfälten.
Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder.
Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande.
Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.
Slutet på sommaren heter boken och är skriven av Anders De La Motte. Och Mirja Turestedt läser den. Hon är bra tycker jag. Och jag lyssnar via Storytel. Tack sonen för att du har det abonnemanget :)
Även om jag är en fan av bibliotek så är det ju lätt att bara ladda ner och lyssna utan att behöva lämna hemmet.
Idag är det också höstdagjämningen. En gång i tiden var det en annan betydelse av den här dagen också. En dag att fira lite. Jag och barnens pappa förlovade oss på höstdagjämningen - vilket år det nu var men i slutet av 80-talet. Har inga ringar kvar - dom sålde jag av. Och för att få jämnvikt så var det på vårdagjämningen vi gifte oss. Nu är det bara en dag på hösten och en dag på våren.
Må Gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar