Vårens elände!

Pollensäsongen är här! Bara att konstatera och jag har börjat med pillren men idag känner jag i mina ögon. Det kliar och tårar sig och jag har inte med mig några droppar i väskan - vilket jag borde ha.

Så på så sätt blir det skönt att åka ifrån pollensäsongen mot kyligare breddgrader.

Har varit ute med vovven och efter det så började ögonen.

Men jag har sovit i natt i alla fall men jag hade inte helt lätt att komma till ro. Såg också Maria Wern vilket jag inte trodde jag skulle orka men det blev en del gjort.

Jag kom hem och när jag parkerade bilen så började jag städa ur den och plocka iordning. Tog in saker som inte behöver ligga kvar i den.

Dottern var hemma när jag kom in och då blev det middag. Ris och jordnötsbiffar med sweet chilisås och sen gick jag en runda med vovven för att vi sen skulle sätta oss i bilen och åka hem till pappan för att hämta en väska. Där blev vi sittandes en stund med kaffe. Och jag måste säga att jag inte kan komma ihåg att han var så "brötig" när vi var gifta - svårt att förklara men

Synonymer till brötig

1.(prov.) stökig, jobbig, bullrig

2.(mus., vard.) tung och oslipad

det är mycket att klaga på mm. Så när jag lämnar så gör jag det med en känsla av att vi aldrig varit gifta och om jag idag hade mött honom för första gången så hade jag inte känt någon som helst dragning. Va konstigt det kan vara. Och hur kunde jag bli så sjuk när han lämnade mig? Idag känns det otroligt konstigt.

Han känns väldigt främmande och när vi gick så sa jag att han kunde väl hjälpa sin son om han behövde det - fick väl lite mhrf till svar - han är ju 24 år!

Jo men han kanske behöver åka och handla tex och det kan ju strula med tågen - då tycker pappan han kan ta taxi så det där att ställa upp för sina barn är inte något han ser som självklart och det smärtar och det smärtar att inse att även barnen inser detta.

Sonen har bjudit dit sig själv på middag någon dag när vi är borta. Det är inte heller något som är självklart från pappans håll.





Själv så kommer jag ikväll hämta hem min son så vi kan prata lite innan vi ska iväg och vi kommer äta frukost ihop imorgon så vi kommer iväg där någon gång mitt på dagen. Det känns som en självklarhet från min sida.

Jag vill umgås med mina barn och ha en relation till dom som känns sund och självklar utan att dom för den skulle inte skulle vara självständiga personer. Och det är ju det som gör att min dottern väljer att åka iväg med sin gamla mor på en veckas stugsemester och igår packade vi och jag kunde känna hur glädjen strålade från henne över detta och även att det är lite jobbigt att packa för hon tycker det är svårt att inte ta med sig för mycket och det är listor med punkter så att vi inte ska glömma något.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - känner mig som om jag står i en grotta och ropar så det ekar. Det är pappans förlust! En dag så kanske han inser det också.

Och själv njuter jag av varje sekund av min egna relation till dom som inte alltid är en dans på rosor heller utan det är både gräl, sura miner och annat också. Och då jag själv inte har någon relation till min mamma så är det så viktigt.

Idag ska jag hämta dottern på jobbet och så ska vi göra små ärenden. Apoteket, ica och systemet. På ica ska det handlas så att sonen har det mesta hemma när vi är borta i matväg. Och vi ska också fylla på inför veckan. Packandet är för min del nästan klart - det är bara det som är i badrum och mediciner kvar.

Försökte titta om jag kunde se något om det är snö på vägarna i norr men hittade inget som kunde säga något om det. Men jag har vinterdäck och det kommer att ta den tid som det behövs för att vi ska komma fram säkert.

Sen igår så kom tårar av glädje fram. Har följt ett drama då en hund - som min - kom till sina nya ägare och blev skrämd och slet sig på Landvetter - det har varit 5 dagar och nätter av försök att få fast henne. Det är ingen gatuhund utan en hund född hemma hos en person och den och syskon blev adopterade för att dom inte skulle bli gatuhundar för ägaren inte ville ha valparna.

Efter mycket tålamod att få kontakt med denna rädda hund så lyckades man igår. Man har suttit och grillat, lagt ut mat, haft fångstburar men inget har funkat men så kunde man fösa i mot ett hägn och nu är hon hos sin familj. Vilken lycka! Det hade kunnat vara min hund som gjort så. Osäker som han var och jag hade ju både sele och halsband på för att han inte skulle kunna krypa ur det ena utan att ha backup. Så det var med lättat hjärta jag kunde läsa detta drama som jag följt. Och jag har också känt ett stygn av dåligt samvete att jag inte haft möjlighet att själv ställa upp och hjälpa till.




Det drar in mörka moln och dom ser ut satt kunna bjuda på regn eller hagel när som helst och jag är själv på jobbet - skönt. Ja grannkollegan är här men i övrigt är det tomt. Jag börjar få lite huvudvärk också - så det är dags.




Må Gott