December

December

tisdag 29 september 2015

Halva jag

Bildresultat för bad fibromyalgia flare up

Jag funkar inte som jag ska just nu. Jag är suddig i hjärnan och yr och känner mig inte alls som den halva person jag idag är.

Jag vet ju hur jag har mått som hel person och nu för jag nöja med med att vara halv men idag är jag inte ens en halv halv.

Och att jag ens tagit mig till jobbet är en gåta känns det som just nu. Vill bara blunda.

Men jag ger det några timmar innan jag åker hem och gör ingenting.

Jag som har massa rabarber jag vill skörda så jag kan koka saft på dom nu innan frosten tar dom för det är frostvarning nattetid även om det nu på dagen känns långt borta för vädret är det där härliga höstiga vädret som jag älskar.

Men idag får dottern njuta av det som är ledig och hon tar även sig en go promenad med vovven.

Jag vaknade när dottern gick på toa och då var klockan 10 över 8. Jag funderade där och då på att kliva upp men det blev inget förrän vid 10. Dottern var då i köket och vi åt frukost ihop samtidigt som vi via webben lyssnade på lördagens melodikryss och löste det - kändes nästan som en lördagsmorgon :)

Och jag kokade potatis och satte in lax i ugnen. Ica har det på kortpris i veckan - färsk laxsida och jag köpte en igår och skämde bort sonen idag med detta till hans matlåda.

Sen la jag mig en stund i sängen och läste i en bok jag fjärrlånat på biblioteket. Uppsala Universitet var den ifrån.

Boken om Linda - en stark berättelse av Pappan till Linda.




Den 27 april 2005 förlorade vi vår älskade dotter Linda 13 i det närmaste 14 år gammal. En ofattbar händelse.
Ett trauma, en känsla obeskrivlig för människor i gemen, ofattbart och omöjligt att det kunde drabba vår familj.
Det som inte kunde hända, hände oss. -Hur kan en stark och framåt tjej som Linda ta så illa vid sig? -Det var ju inte så illa menat, bara på skoj….
Jo, det kunde hon. En 13-årig flicka med hela livet framför sig orkade inte med kränkningarna att bli kallad HORA och sista dagen i livet misshandlad och dödshotad.
-Något ska man väl tåla…,det var ju bara på skoj… NEJ, en trettonårig tjej, inte ens om hon är stark behöver stå pall för allt och ska än mindre bli utsatt för något liknande.
Boken beskriver familjens resa före, under och efter detta obeskrivliga trauma.
10 år av saknad, förtvivlan, sorg, kamp, kärlek och glädje, känslor som kantat vår väg sedan den där grådisiga vårdagen onsdag den 27 april 2005, dagen då vi förlorade vår älskade Linda.
Det som inte kunde hända, hände och det drabbade oss med en förödande kraft.
Arne Falkbäck m familj/ 5 december 2014
Det är mer ett inbundet häfte än en bok men så viktig och jag blir förfasad över hur man försöker från skola och andra tysta ner denna händelse.

Hur man inte kan erkänna att man brustit i sin roll och hur man inte kan ta ansvar för hur det blivit. Det händer hela tiden tyvärr i så många skolor trots att man utåt säger något annat.

Hur jag fick fatt på boken var via en intervju på radion - tror jag - eller via annan media. Kommer inte ihåg riktigt.

Och jag hämtade också ut ett par andra böcker. 2 mp3 som jag visste att jag bokat och sen en bok som jag stod länge och undrade om dom gjort fel - har jag verkligen bokat denna men så läste jag om vad den handlar om och insåg att jag har ju reserverat den. Minnet är bra men kort.

Domaren

Fiona May är hovrättsdomare specialiserad på familjerättsfrågor och dömer i fall där hon måste prioritera mellan barns välfärd och religiösa fri- och rättigheter. Samtidigt som hennes professionella liv kantas av framgång håller hennes barnlösa äktenskap på att gå i kras. När hon ställs inför ett dilemma där ett Jehovas vittne vägrar ta emot en blodtransfusion tvingas hon återigen välja mellan liv och död och samtidigt fundera kring sina egna prioriteringar i livet

Dom hade haft honom hos sig i Babel i söndags men jag såg inte det programmet då och tydligen är han i ropet just nu med denna bok så det blir nog en bra läsupplevelse.

När jag var på biblioteket så hör jag hur någon säger - tyckte väl att jag kände igen rösten!

En fd granne som jag pratat med då jag varit på apoteket då hon jobbade där och som jag möter ibland och saknar för hon och hennes man var trevliga att ha som grannar.

Nu har mannen fått en blödning och fått afasi och det var lite jobbigt.

Varje gång jag blir igenkänd blir jag lite förvånad för min egna självkänsla säger att ingen kan väl känna igen mig om man inte har träffat en person på ett tag.

Själv känner jag igen folk jag möter och ser ofta men tror alltid att jag är ensam om det och att ingen känner igen mig.

Det är väl någon osäkerhetskänsla eller nåt som hänger i sen barndom när man ville försvinna och inte synas många gånger.

Så när någon säger att jag kände igen rösten blir jag glatt överraskad och glad.

Jag trodde att dottern skulle åka med mig hem från biblioteket för hennes jobb hade i lokalen bredvid haft något och skulle sluta där men jag fick inte tag på henne och hon såg mig när jag åkte in på parkeringen när hon satt i en bil. Så vi fick tag på varandra i telefon och hon fick äran att gå ut med vovven då medan jag gjorde mitt.

Hemma igen så åt vi mat och pratade en stund, sen hamnade jag i soffan och började sticka på en ny sak - nu har jag flera stickningar på gång. Men det ska bli ett fordral till min padda och jag gör den i ett glittrigt turkost garn som jag har och i rutmönster så det blir lite finess på det hela.



Satt och hade tv'n på och tittade med ett öga på Leif Andrés släktresa i vem tror du att du är.  Han har ju haft berättarrösten till alla andras släktforskning så det var lite kul att han fick sin släkt utforskad och han fick en moster och kusin som han inte hade en aning om.

Sen var det nya Ängelby men jag tyckte nog inte det var så bra trots bra skådespelare så jag kommer nog inte se mer av det.

Men helt ok att ha i bakgrunden när man sitter i soffan. Och vid 10 var jag i säng och somnade gott och sov gott hela natten, hörde sonen när han kom hem men somnade om direkt så jag tycker inte jag borde vara så seg som jag är idag.

Men det är jag - rejält. Och det är inte bara tröttheten utan även värk. Stod länge i duschen och lät varma strålar försöka lindra ryggen men det blev bara tillfälligt. Och jag vaknar också rejält stel. Så jag har absolut kroppen emot mig.

Och nu har jag suttit och skrivit detta, jobbat lite emellan orden och ser att jag har svårt att fokusera med ögonen också. Så det är ingen bra dag.

Bildresultat för bad fibroday

Bildresultat för half of me - fibro

Må Gott











1 kommentar:

  1. Det är såå jobbigt när man mår så där. Hoppas att det vänder för dej snart. Jag blir trött bara jag läser allt du gör, så det är kanske inte så konstigt att fibro-kroppen inte vill som du vill!? Men jag vet hur det är. Man vill ju så mycket. Eller snarare... så vill man vara som man var tidigare, innan fibrohelvetet. Krya på dej. Kram ❤️

    SvaraRadera