December

December

fredag 20 mars 2015

Gott och blandat.

En del tid kan kanske räknas som bortkastad och det hade det absolut varit om jag hade lagt tid på att läsa en bok istället för att lyssna på den för när jag lyssnar så gör jag annat samtidigt (oftast).

Dödlig åtrå var nog en av de sämsta jag lyssnat på. Handlingen var eller hade kunnat vara väldigt bra om författaren hade varit en annan men nu var det hattigt, dåligt skrivet och dåligt språk. En debutant men som jag kunde hålla med andra som sagt sitt om boken. Hur kunde den bli utgiven som den var? Det var också mycket sex och även där var det en illa skrivet sådant. Så denna bok rekommenderar jag inte. Tur jag inte lagt pengar på denna bok.

Så nu ska jag lyssna på något helt annat och av en författare som jag gillar och som jag läst alla hennes tidigare utgivna böcker och senaste tiden lyssnat på och då till Reine Brynolfssons goa röst.

Ramona Fransson och Gift med djävulen.  Alldeles nyutgiven - bara någon dag sen den släpptes.



Greger Thulin och hans kollegor på Grova Brottsroteln i Göteborg får ännu ett märkligt fall på sitt bord. Tvåbarnsmamman Maria Eriksson anmäls försvunnen av sin arbetsgivare. Ingen har hört eller sett någonting i samband med försvinnandet, det verkar som att Maria har lämnat sitt hem och gått upp i rök. Hennes svärfar hävdar bestämt att hon lämnat sin man och sina två små söner för en annan man. Men kan det stämma? Maria älskar sina två söner över allt annat och även om hennes och Eriks äktenskap inte alltid är perfekt, så tycks hon inte ha någon anledning att försvinna frivilligt. Ju mer polisen gräver i fallet, desto märkligare blir det. Dessutom uppstår tvister mellan familjen Eriksson och Marias föräldrar när Erik vägrar låta sönerna Lars och Johan träffa sina morföräldrar. Mycket tyder på att Erik inte vill att sönerna ska tänka på sin försvunna mamma, utan låta livet gå vidare. Varför då? Kommer Greger och hans kollegor att kunna lösa detta märkliga fall? Recension: Gift med djävulen är en bisarr och rapp deckare med bra flyt och levande karaktärer. Att historien dessutom har sin grund i en verklig händelse gör den ännu mer spännande och väcker nyfikenheten inom mig som läsare. Ramona Fransson lämnar inga frågetecken i sitt berättande och ger liv åt denna märkliga historia genom sitt avskalade men ändå målande språk. Joséphine Simar journalist

Idag är det fredag och inte såg jag någon solförmörkelse. Det var det för mycket moln framför för att kunna se och ska erkännas kanske hade man kunnat ana något om jag gått ut och tittat men det blev aldrig så.

Idag skulle det bli regn men det är uppehåll än och solen har genom diset visat sig också. Det blev en sen kväll igår innan dottern hämtades hem. Dom hade en personalträff - alla nya som ska börja på sitt nya jobb med mat och tjat och en heldag med mindfulness och annat trevligt.

Jag hade kollat med henne på sms och hon skrev 9- halv 10 så då passade jag på att vara där innan 9 för att köpa mer av lövbiffen som man i butiken i byn hade bra x-pris på och var svenskt. Köpte ju häromdagen och kände att det var bra kött detta så mer i frysen.

Sen fick jag vänta till 10 innan hon var klar.

Jag låg i sängen en dryga timme i går på eftermiddagen men somnade aldrig så det blev en dusch och så fixade jag och donade lite innan jag åkte iväg på shoppingrunda. Först åkte jag på systemet och köpte lite vin, sen åkte jag och köpte mig en liten nätt handväska som jag sett i en affär och som passar bra till nya mobilen och en liten plånbok. Dom jag har i min ägo hittills är större och det kan jag känna behov av när jag ska ha med mig annat men när jag bara ska ha mobil och plånbok är dom för stora så nu är jag nöjd.

Sen blev det ica där sonen jobbar och storhandla medan jag väntade på att han skulle sluta och bland hyllorna hittar jag honom och kunde rådfråga om vi skulle köpa den eller annan senap och vilka flingor som ska köpas mm.

Han var rätt seg efter jobbet och känner av fötterna, han står och går hela dagarna med stålhätteskor som man ska ha och det tar ett tag innan man vänjer sig.

Idag började han 7 och dottern jobbar kväll men kan nog få om kollegan jobba åka med henne hem. Sonen skulle bli hämtad av sin kompis och sen skulle dom umgås hela helgen med spel och annat så han sover nog borta. Kompisen bor också hemma fortfarande men har inga föräldrar hemma i helgen.

Så min fredagskväll blir i min ensamhet. Lugnt och skönt men jag har lite att pyssla med när jag kommer hem. Såg ett flygfä i skafferiet så nu står alla varor på köksbordet och en är fångad i en burk levande och jag tror det är en mottfjäril som får min fritid att fyllas med sånt jag verkligen inte vill göra.



Jag har ju redan städat rejält en gång då jag hittade något i förpackningarna men om det var samma vet jag inte för jag tycker inte att det ser så ut på larven men dom är små och mina ögon är inte så skarpa. Sen kan dom ju mycket väl ha kommit in utifrån nu när vi har dörren mer öppen för vi har haft saker som flugit i lägenheten som man viftar undan utan att tänka mer på vad det är för något.

Nu tänker jag dryfta något jag gått och tänkt på de senaste dagarna sen jag läste ett inlägg på en grupp på fb.

Det är hur en del människor blir så provocerad av andra när det gäller ME. Detta är en grupp där en skriver om hur hen idag mår så mycket bättre i sin ME och känner sig mer frisk än förr.

Då genast kommer det inlägg om att då har hon minsann inte haft ME och ifrågarsätter den diagnos som hen faktiskt har fått.

Hen vägrar bli sin sjukdom och vill inte sätta på sig någon offerkofta och jag tycker det är sunt. Men det tycker inte en del dom blir oerhört provocerad av detta och bitterheten nästan lyser i orden och avunden förstås.

Jag kan förstå att man blir avundsjuk och bitter för att man själv inte kan leva som man en gång gjort men varför ska man då racka ner på den som faktiskt känner att hen gör det som får hen att må bra och känna sig friskare än på många år.

I början av min tid som nysjuk så var jag också självklart både arg, bitter, besviken och framför allt oförstående till det jag drabbats av. Det är ju så komplext som att man kan knappt förstå allt man försöker läsa sig till när det gäller ME och Fibro.

Och jag har än i dag svårt att riktigt acceptera faktum men jag blir ju inte provocerad av att någon gör något som får hen att känna sig friskare vad det nu må vara.

Sen kan ju vissa ta till healing och andra något annat.

Allt passar inte alla och det jag väljer för mig för att må så bra som möjligt passar inte dig eller dig eller någon annan. De mediciner jag äter kan för andra vara helt verkningslösa. Det finns liksom inget rätt eller fel.

Bildresultat för träd

Vi är ju som ett träd - människan. Vi har en gemensam stam som är ME/Fibro men sen är det som rotsystemet och grenverket så otroligt olika. Man kan känna igen sig i massor men också känna att det där stämmer inte in på mig.

Och detta gäller ju allt i livet. En simpel förkylning kan inom familjen te sig helt olika från person till person men det är ändå en förkylning.

En cancer är olika för varje individ även om man har samma form av den. En stroke drabbar också olika, det finns inte en sjukdom som är exakt lika för något oavsett vilken det är.

Det är som helvetet - det finns olika grader.

Nu är jag inte aktiv och skriver i grupperna men läser då och då och många gånger funderar jag på att gå ur för det är så ofta som folk provocerar varandra och det kan bli en oerhört hätsk stämning. Och man sårar varandra högt och lågt utan urskiljning.

Och jag fattar inte varför men har insett att mycket är pga att folk blir provocerade och varför - ja det är nog många gånger för att man inte är något annat än sin sjukdom. Man vill ha offerkoftan på och man vill bli "tycka-synd-om".

Och självklart kan jag också ha den känslan. När man känner sig som mest eländig och det värker överallt och man är bortom förnuftet trött. Men varför ska jag inte kunna glädjas över att någon annan har hittat sitt sätt och mår bra av det.

Vi är skapa helt olika, vi har helt olika bakgrunder, framtider, förutsättningar, livssituationer mm etc osv.

Det som jag tycker är bra är ju att få den där igenkänningen av andra. När man läser om att det finns andra än en själv i samma - ja nästan - samma situation.

Som lever med smärtan, som lever med energilösheten och alla problem som det innebär.

Kan tänka mig att om jag skulle skriva ett inlägg på någon av sidorna skulle en del gå i taket. Du kan omöjligt ha varken ME eller Fibro. Då skulle du vara sängliggande 24/7.

Men jag väljer att inte vara det för jag har hittat mitt sätt att hantera detta helvete på.

Så min grad i helvetet är någonstans i mitten kanske? Om man ska säga en skala mellan 0-100 och ingen är väl på noll för då är man helt frisk :D

När jag insjuknade så blev jag stilla, en soffpotatis mer eller mindre för jag trodde att jag skulle bli värre och få ondare ifall jag rörde på mig.

Insåg efter ett tag att så inte var fallet. hade ju lika ont oavsett så då klev jag upp ur soffan och började gå. Springa är inte att tänka på, inte heller att cykla men gå kan jag och 1 av 3 är ju bra.

Och detta gjorde att tillvaron blev bättre. Jag mådde bättre - psykiskt - detta har jag skrivit om förr men kanske kan det få upprepas.

Eller så väljer man att inte läsa min blogg - detta är min ventil där jag får ut det jag har i skallen.

Igår gick jag ju 6 kilometer och i helgen gick jag på lördagen 7 och på söndagen 6 och så har jag haft mindre streckor övriga dagar men totalt blir det ju en hel del kalorimetrar på en vecka ibland.

Och det känns - självklart känns det. I hela kroppen, i flertal muskelfibrer som protesterar mot behandlingen. Men om jag inte gått så hade jag också haft smärtan - kanske på andra ställen men ändå ont.

Gör då mina promenader att jag inte har ME??

Ja enligt vissa  så är det helt omöjligt att ha ME om man kan göra detta.

Men det får ju stå för dom. Jag är inte värst drabbad - ta i trä - tack och lov. Jag kan jobba 50%,  jag kan vara utanför sängen och göra saker. Men jag kan också bli liggandes utan att ha ett uns av energi till något. Av dygnets timmar så är jag mestadels i sängen. Tidiga kvällar och sena mornar och lite vila emellanåt.

Och det är så mycket jag fått försaka, som jag fått plocka bort ur mitt liv men jag har hittat mitt sätt och jag hoppas du hittar ditt sätt. Inget sätt är mer rätt än något annat och inget sätt är mer fel än något annat.

Man har så totalt helt olika förutsättningar och man kan inte jämföra sig så mycket med andra. Man kan känna igen sig i andra och känna lite sorg över sig själv som inte är som andra men bitterhet och offerkofta är inte bra att ta på sig.

Så oavsett om hen joggar x antal gånger i veckan so what - om det får hen att må bra i sin sjukdom, som trots smärta och energikollaps efteråt ändå gör detta dagen efter varför ifrågasätta en diagnos då?

Jag skulle kunna skriva rader om detta men jag tror nog att ni förstår mig - hoppas jag i alla fall - vad jag menar.

Men hur bra sociala medier är i mångt och mycket så är det också en oerhörd trist historia också. Och det är inte bara i denna grupp om ME sjuka som det enligt min mening spårar ur. Det kommer då och då upp i alla tänkbara grupper. Och den som är admin får gå in och be folk att sluta. Sen finns det ju dom som älskar att trolla i en grupp och få folk att gå i taket och bli osams.

Man måste ta saker med en nypa salt och inte ta åt sig. Kan vara svårt när det känns som att ett ord är riktat rakt mot en själv.

Bildresultat för träd

Ja det är ju så att man måste vara tillfreds i sig själv. Och det är ju lättare sagt än gjort. Det kan ta olika lång tid för var och en. Och man ska nog inte heller då vara rädd för att ta hjälp och då tänker jag på samtalsterapi om det behövs. Men det är inte alla som vill det heller och det är upp till var och en.

Så mina råd är: Du är bara en gren eller rot i livets träd och det är många rötter och grenar som kommer från en stam vilket är det enda vi har gemensamt. I övrig är vi så olika. Gör det som du kan, klarar av, vill göra. Utgå inte ifrån någon annan. Utgå ifrån dig själv.

Klaga gärna - på dig själv men inte på vad hen gör eller inte gör. Jag kommer beklaga min situation här och avsky min situation och tycka att livet är hur värdelöst som helst många gånger mer och fler tillfällen. Men det är på mig själv och inte på någon annan - det är skillnaden!

Bildresultat för du är bästBildresultat för du är värdefull

Så nu har jag varit djup!

Det är fredag och idag blir det förutom att röja i köket en lugn kväll. Tog upp risotto med karl-johan från frysen igår kväll som ska bli min middag. Klockan ska ställas så att jag kommer upp i rätt tid imorgon. Blir hämtad 10:30 för att åka iväg på hundpromenad i grannkommunen. Ska bli spännande för där har jag aldrig gått. Sen får jag hålla tummarna för vädret för det verkar ju bli lite si och så. Ser helgarderat ut på kartan så det får bli vad det blir men jag får nog förbereda mig på både regn och sol.

I dag sov katten till 5 innan han ville ha sällskap till maten och komma ut från dotterns rum. Sen hade jag precis somnat om när klockan ringde och jag gick inte till sonen för att vaknade. Gick ut i köket och drack ett glas mjölk och när jag kom tillbaka till sängen hade vovven gottat ner sig vid huvudkuddarna och värmefilten som låg där så det blev lite trångt om saligheten men jag somnade om i alla fall när sonen sen gick iväg och hade en mysig ryggvärmare. Han brukar i vanliga fall ligga nere vid fötterna eller på sin höjd vid knähöjd men inte mer. Så det var mysigt.

En sak är i alla fall säkert. Vi går mot vår och sommar!

Må Gott



2 kommentarer:

  1. Vad larvig du är ;-) haha,., nä usch vad det är äckligt när man hittar kryp i speceriskåpet.., :-(

    Ang detta med ME o Fibro... jag har oxå det o jag kan inte heller jogga eller träna på gym, men jag kan GÅ! Däremot måste man ju anpassa sig och sitt liv väldigt efter dagsformen... Vissa dagar känner man sig frisk på förmiddagen o helt klubbad ngr timmar senare. ..
    jag fattar inte heller varför det ska tjafsa på sociala medier i grupper Ang sjukdomar., grupperna är ju till för att tipsa stötta och peppa varandra :-)
    Hoppas det blir en trevlig promenad trots att det är lite kyligare idag :-)

    Kram ❤ ❤ ❤

    SvaraRadera
  2. Jag var med i några grupper på fb för oss med fibro, men det var så mycket tjafs och det blev lite väl mycket offerkofta så jag gick ur grupperna igen. Man kan inte hjälpa att man fått en sjukdom men man kan välja att göra det bästa av det. Precis som Mickis skriver så kan jag GÅ och jag kan anpassa min dag efter hur kroppen mår. Kram ❤️

    SvaraRadera